Emelie

Jag tror att jag ska ge mitt liv ( inte mig själv, alltså, utan bara livet. Det som händer...) diagnosen Borderline. Fan va det svänger. Har inte träffat nån, utom mig själv ( om man nu kan säga att man kan träffa sig själv. Allt är ju relativt, och man kan även se det som en tolkningsfråga. ) som har sådana skiftningar i sin vardag.
Ibland är det bra, sen säger det POFF! och så är det inte lika bra längre. Och sen POFF! igen och så är det bra. Och så håller det på. Har varit extremt dom senaste månaderna... Kan någon ge mitt liv lite lugnande?

Så har jag fått en vecka till på samma dagis som jag är på nu. Skönt, men segt att det är tre sena kvällar. Även segt att jag ska sälja jordgubbar imon och på söndag. Det är ju så hemskt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är så inte värt det.

Dock är det kräftskiva på gatan på lördag. Det kommer bli grymt. Man ser alla ur ett helt annat perspektiv. Alla småbarnspappor som sitter och är sentimentala, överförfriskade, klängande på fruarna och även dansandes, sjungandes och skrattandes. (Istället för det vanliga... Springer mellan bilen och huset med 35 ungar under armarna, sen är dom borta. Så ses man i trägården med en kratta i handen. ) Frågan är hur länge jag klarar det i år. Brukar funka till 8-9. Sen bör man göra något annat, för den mentala hälsans skull.

Ikväll ska jag dega. Ensam. För första gången på jättelänge. En fredagkväll. Jag får verkligen panik av tanken. Och det är nog inte så bra. Som Ica-Peter sa : "Kan man inte va ensam en kväll, har man inte ro i själen. "
Är det sant måntro... ?

Jag vill... Ja, det gör jag.

Puss*