Super Nanny
Jag har en sak att erkänna. Jag tycker det är ganska kul att kolla på Super Nanny. Ja, okej, jag skäms lite för det, men vad ska man göra... Jag lär ju inte va ensam, eftersom det fortfarande sänds. ( Från typ 50 olika länder med olika nannys och olika barn med olika attitydproblem...)
Nu när jag nästan har lämnat tonåren (17:e september...) och jag har kommit ut i en annan verklighet än gästgiverier och Icabutiker har jag även fått plocka fram pedagogiken igen. För ett tag sedan ledde jag barngrupper i redsakpsgymnastik. Det är ett helvete. Och man ska vara pedagogisk. Det är svårt.
Jag la av. 17 år gammal... ( Eller va det 18? Fan, tiden är ett evigt töcken. Börjar nog bli gammal...)
Jag är nu i samma verklighet igen, men Super Nanny har hjälpt mig. Trodde att hon va bara bull shit, men icke! Igår va ett barn hopplöst envist och ville inte ha på sig jacka när det regnade ute. Jag, som den sanna pedagogen (eeeh? NOT!) sa först snällt att, jo du ska visst ha jacka på dig.. Det funkade inte.
Då handlade jag snabbt. Tänkte. "Jag måste prova, funkar det så gör det. " Grep till Super Nannys taktik. Sitta på huk, i barnens nivå, och tala med mörk röst ( !!! ). Tro det eller ej, men det fungerade. Blev hur chockad som helst. Det va grymt. Ett uppvaknande.
Imon blir det iflyttningsfest hos hon på fel sida järnvägen. Det är bra att folk flyttar. Det händer liksom saker på helgerna då...
Ta hand om er!
Puss*
