Emelie

Idag har jag fått två kommentarer från en person angående Ica och dess förflutna.
Först:
" Kan man märka om kött kan man märka om potatis" Sades argt då jag snällt påpekade att herrn vägt potatisen som Asterix och inte Solist. Som det faktiskt var. Och ska man väga kan man ju väga rätt. Förlåt då...
Sen:
" Ja, det här är ju Ica och dom gör ju som dom vill... " Så löd fortsättningen på herrens grubblerier, i arg och bitter ton.

Så har det hänt något läskigt. Julkänslan kom över mig. Jag ville verkligen hem och slå in julklappar och äta julskinka. Det är inte okej när man är jag.


Vill även passa på att tacka Maxi för den fina julklappen. Ett presentkort. På Maxi. Jo, visst, det är bra, snällt och användbart som fan. Men allvarligt... Det känns lite skumt när man vinner nåt på att ge julklappar. Pengarna går liksom tillbaka igen. Till samma ställe som dom kom ifrån. Som att köpa vantar till någon och så tar man med dom till fjällen. Vantarna alltså... Men ändå. Tack!
Jag ska köpa asmycke mat och svulla. Eller spara det tills jag bor själv. Dom borde ju räcka i tio år... Eller ge det till mamma så någon mer vinner på julklappen. Fast jag är ju aldrig hemma. Kanske ska ge det till den jag är hos mest...
Äh, inte vet jag. Tack iallafall. Uppriktigt. Tack. Det är en bra julklapp. Missförstå mig inte...

Nu tändas tusen juleljus
På Jordens mörka rund
Och tusen, tusen stråla ock
På himlens djupblå grund
(Emmy Köhler- Nu tändas tusen juleljus)

Puss*