Emelie

Egentligen ser jag min dator som en man. Eller, kanske inte som en man, inte som en kille heller, men som nåt manligt. Ändå känner jag att det enda rätta, det jag vill kalla min nyfunne vän är Asta. Asta är ett tjejnamn. Men. Jag är ingen död fisk. Jag flyter inte med strömmen.
Det får bli Asta.

Så nu sitter vi här. Jag och Asta. Mitt i natten. Borde sova. Men kan inte.
Jag saknar. Jag längtar. Jag vill inte vara ensam.
2 månader tog det. Nu kan jag det här. Jag vill inte bo själv. Jag vill inte vara ensam.
Jag vet. Jag är självständig. Typ. Jag klarar mig själv. Jag kan städa, tvätta, laga mat och se till att det inte är tomt i kylen.
Jag kan det.
Jag ville bara bort från mamma och pappa. Få vara själv. Få ta hand om mig själv. Komma och gå som jag vill. Ingen som frågar.

Saker har hänt. Saker har ändrats.
Jag vill att någon skall fråga när jag kommer hem. Varje dag. Jag vill inte vara ensam.
Jag kan laga mat och städa i tid och evighet. Låt mig bara få somna i din famn. Varje kväll. Sådär som jag somnade natten till idag. Jag vill vakna. Sådär som vi vaknade idag.
Jag vill inte vara ensam.

Är det kanske just därför som jag borde vara själv? Bo själv. Vara själv?
Det låter hemskt sorgligt...
Puss*