Emelie

Jag har alltid älskat att planera. Att tänka: Först gör jag det, sen det, sen det. Post-it-lappar är min käraste vän. Göra kom-ihåg-listor.
Jag har alltid älskat att planera. Tältning på gräsmattan, fiolläxan, hemliga festen i nian, släktmöte (om några år, men vi ses med tre års mellanrum).

Jag planerar. Det är mitt kall. Jag blir lugn av att ha koll. Trygg...
På gymnasiet hade jag allvarliga problem, och kunde sitta aslänge och bara bläddra i kalendern. Fram och tillbaka. Som en besatt. Tills mamma kom och tog den ifrån mig.
Jag fick stressymptom och kunde planera veckor, månader framåt. Ha ångest över om jag skulle hinna mellan två olika bussar fyra veckor fram i tiden. (Eller, fick... Får... Skulle... Ska)

Men jag gillar att planera. Att ha koll.
Ända sen jag var liten har jag velat bli bröllopsplanerare. Bröllop, hur mycket folk som helst. Saker skall fixas hit och dit. Alla frågar mig om de undrar något. Jag har koll på allt.

Härom dagen när jag väntade på bussen till stan såg jag tåget till Borås. 09:04.
Till hösten kanske det är jag som sitter på det tåget. På väg till skolan. Eller så väntar jag på bussen till Göteborgs universitet. Eller så bor jag i Trollhättan. Eller så jobbar jag kvar där jag är. Eller någon annanstans...

Hösten. Hösten är helt oviss. Jag har ingen makt.
Kommer jag in på någon utbildning eller inte? Ingen makt. Jag har ingen chans att planera. Har ingen koll. Helt lämnad åt mitt öde.
Andas in, andas ut. Försöker att inte tänka på det.
Att inte veta vad som händer om tre månader är vidrigt. Jag får panik.
Jag som alltid har koll sitter nu här och stirrar.
Vad fan kommer att hända...?

Puss*