Emelie

Aldrig förr har så många höga klackar varit i en biosalong. Aldrig förr har man hört så många flickröster som dragit efter andan. Aldrig förr har vi känt oss så lyckliga över att Mr Big och Carrie äntligen finns på bioduken.
Sex and the city. The movie.
Thank you Lord.

Äntligen får vi se hur denna ständiga singel får som hon vill, och vi får se det vi vill. Kläder, garderober, skor, pengar, fina fester, cafféer, män och hud. I samma film.

Känslorna pendlar mellan gråt för att det är så sorgligt. Gråt för att det är kul.
Hur Carrie, (denna sjukt fulsnygga kvinna som passar i allt. Varenda jävla hatt och klänning i hela universum.) får sin enorma walk in closet, man, takvåning. Och hur det raseras. Poff. Borta.

Får mig att tänka på hur det engentligen är.
Hur skall man veta att man tycker om varann lika mycket. Hur blir ens förhållande om ena parten är hopplöst förälskad och den andra bara tycker om.
Kan det bli bra då?
Eller är det lika bra att göra som Carrie och bryta kontkten. Spärra mailadressen och slänga mobilen i havet.
Jag vet i alla fall hur jag vill ha det.
Hopplös förälskelse. Från båda parter. Mot varann. För varann. Att mina känslor skall betyda samma som dina. Hopplöst förälskad eller tycka om, att det skall betyda samma sak. Med våra olika språk. Att ditt tycka om är 27,3 och mitt tycka om är 27,3. Varken mer eller mindre. (Blev det krångligt nu?)
Annars kastar nog jag min mobil i havet. Så den blir helt salt och blöt.

Puss*