Emelie

Det är egentligen samma sak varje år när det vankas mörker och kyla. Som ett brev på posten kommer deppigheten. Kan inte hjälpa det. I år trodde jag att jag skulle slippa. Jag menar, jag har ju för fan allt man kan önska sig. Allt. Utom bil. Och ett glatt hjärta.

Jag har allt. En egen lägenhet, pojkvän, en grym klass i skolan, kommit in på den utbildning jag vill, kompisar att vända mig till, en mamma och en pappa, pengar så jag klarar mig och lite till, en kör som är helt fantastiskt bra, en nu kamera som jag egentligen inte har råd med men köpte ändå bara för att jag sparat och sparat för att få köpa den. Prylar, kläder, saker.

Jag har allt man kan önska. Men när det blir vinter, när det blir mörkt, då är det som att trycka på en knapp. Allt blir skit. Allt blir ett helvetes jävla jävelhelvete.

Lägenheten, för liten. Japp. Trivs inte i den.
Pojkvän, hmf, vaddå framtid?
Nya arbetsgrupper i skolan och va fan, jag har nog valt fel.
Alla kompisar har flyttat till världens ände och de som är kvar är antingen nergrävda i jobb eller så måste jag plugga.
Pengar, jo visst men hör här: de är LÅNADE, skall tillbaka. Thanks...
Kör, alla är så jävla bra, alla sjunger och fattar och kommer ihåg. Men jag kan bara inte lära mig. Det har tagit helt stop. Tokstop.

Det är vinter och mörkt och kallt och allt känns bara helt tråkigt.  


Puss*