Som livet är
Allt är inpräntat från början. Det är inte konstigt att det är svårt att gå mot strömmen och göra sånt som ingen annan gör eller göra nåt för att man vill fast det inte är rätt.
Satt på bussen hem idag.
En bebis i vagn tittade på mig.
Jag tittade tillbaka. Länge.
Sådär länge så att om det hade varit en man i minst 20-årsåldern hade han trott att jag raggade.
Hade det varit en tant hade hon trott att jag ville henne nåt ont.
Men fundera nu, om någon tittar på en, tittar man tillbaka då? Eller vänder man bort blicken?
Så länge det inte är ett potentiellt förökningsobjekt tittar man bort. Det skulle tanten gjort i alla fall.
Jo, och när jag satt där på bussen och tittade på bebisen så tänkte jag att den borde ju inte veta att man inte ska stirra. Jag menar, jag är ju inget potentiellt ragg. Så egentligen, egentligen borde bebisen stirra på mig tills jag slutar stirra eftersom jag är vuxen och vet att man inte ska stirra och bebisen vet inte det så den borde stirra den med.
Men jag utförde ett expriment. Så jag stirrade.
Och bebisen tittade bort.
Tänk nu att man tänker fort och det har inte gått lika lång tid som det verkar, när det står skrivet såhär. Det gick fort. Jag stirrade precis sådär länge så att du och jag skulle tittat bort. Och det var precis vad bebisen gjorde. Det satt där. Nån stans. Att man inte skulle stirra.
Och sen gäspade jag. Och då gjorde bebisen det med. Då är det verkligen så att gäspar smittar och inte nåt man inbillar sig...
Det är faktiskt inte konstigt att man inte kan gå emot strömmen när saker är inpräntade från början.
Puss*
Jag brukar titta på bebisar och le, då ler de tillbaka. Blir alldeles glad i själen av sånt.
:)
Nu är det så här beaver att vi människor är rovdjur. Om än lydnadstränade såna så när man stirrar någon i ögonen så betyder det (på djurens språk) att man utmanar den andre. En gammal människa tittar bort till förmån för en yngre på samma sätt som ett barn medan jämnåriga kanske känner lite jävlar annamma och då stirrar tillbaka på pin kiv. Man ger sig och blottar strupen eller stirrar tillbaka och antar utmaningen. Den som tittar bort först har förlorat. Prova på en hund, det funkar. Så nu fick du svar på det =)
Var egentligen inte ute efter nåt svar, men om det nu är som du säger så styrker det ju min egentliga mening med inlägget. Hur ska man kunna gå mot strömmen när det är inpräntat från början hur vi skall vara...
