Bergochdal
Inte Kållerado heller, samma vatten, samma väta, samma byxor som aldrig torkar och när dom väl gör det blir dom för stora.
Inte Jukebox, snurrar för mycket runt, runt.
Inte Rainbow, den finns ju inte ens kvar, men det är nåt långsamt, enformigt, så det kanske var lika bra.
Inte Lisebergbanan, men det finns nåt visst.
Varken Höjdskräcken, Uppswinget eller Fritt Fall.
Pariserhjulet, don't think so...
Inte Virvelvinden heller.
Men Balder. Där, där är den. Den perfekta. Den perfekta berg- och dalbanan. Pirrande, gör att man skrattar, snygg, känns lite vinglig men är nog helt stabil egentligen. Trygg, typ... Den är vild, galen. Går uppåt, segt, tar sig ner i en jäkla fart. Svänger, fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Balder. Den är grym.
Och jag vet. Jag erkänner. Jag är som en berg- och- dalbana. Jag vet det. Jag svänger. Jag svänger upp och ner. Hit och dit. Fram och tillbaka. Har ett humör som är som Balders backar. Deppad till tusen, då går det långsamt, långsamt uppför. Lycklig upp över öronen, då går det nerför, fort, och livet känns härligt.
Jag vet, jag är som en berg- och dalbana. Men jag erkänner det.
Puss*
Det är synd
Hur skall man veta hur det skall vara. Det där livet.
Det är synd att det inte är okej att visa sig ledsen.
Det är synd att det inte är okej att visa sig svag.
Det är synd att det inte är okej att visa att man inte tycker att det är bra.
Det är synd att det inte är okej att göra det man vill för att det är otrendigt.
Det är synd att det mest är ord, inte handling.
Det är synd att det mest är rädsla.
Det är synd att det mest blir nuddat och inte greppat, hårt, på djupet.
Det är synd att det mest är undran.
Det är synd att det inte går att veta hur det skall bli.
Det är synd att man inte kan säga vad man vill.
Det är synd att man inte kan välja vad man vill.
Det är synd att man inte kan få någon att ge det man vill.
Det är synd att man bara lever en gång och att man måste göra rätt i varje val som kommer.
Puss*
You don't know what you got
Jag minns en gång, när vi var ganska små. Vi skrek på varandra, sådär högt och gällt som bara små flickor kan göra, sådär så det tjöt i hela huvudet. Vi var ensamma hemma. Och osams. Smällde i dörrar. Tyckte att det skulle bli så skönt att slippa varandra.
Jag minns en gång när vi var osams och vi skämdes så att vi inte ens berättade för mamma och pappa. Som ett hemligt kontrakt.
Jag minns bara en gång när vi var osams.
Och så minns jag när vi lekte prinsessa och tjänare, lekte med barbie, lekte häst, nya tapeter och våningssäng, mormor och morfars garage, djuraffär, ryska posten, kubb, ommöblering, film, rullskridskor, Lotta, när du gav mig ett par stringtrosor för jag skulle på disco och man var bara tvungen att ha det, när vi köpte min första bh, röda faran, Gulan, Sälen, filminspelningar, smink, kortspel, vattenkrig, tältning på gräsmattan, långa sommarkvällar, pantgömme, värme, kärlek, trygghet, givmildhet. Syskonkärlek.
Syskon. Syster. Min fina, söta, underbara syster... Var det nödvändigt? Var det verkligen nödvändigt att flytta 50 mil ifrån mig? Jag saknar dig så...
Puss*
