Bergochdal

Nja... Inte Flumeride, man blir så blöt och vad är vitsen med det?
Inte Kållerado heller, samma vatten, samma väta, samma byxor som aldrig torkar och när dom väl gör det blir dom för stora.
Inte Jukebox, snurrar för mycket runt, runt.
Inte Rainbow, den finns ju inte ens kvar, men det är nåt långsamt, enformigt, så det kanske var lika bra.
Inte Lisebergbanan, men det finns nåt visst.
Varken Höjdskräcken, Uppswinget eller Fritt Fall.
Pariserhjulet, don't think so...
Inte Virvelvinden heller.

Men Balder. Där, där är den. Den perfekta. Den perfekta berg- och dalbanan. Pirrande, gör att man skrattar, snygg, känns lite vinglig men är nog helt stabil egentligen. Trygg, typ... Den är vild, galen. Går uppåt, segt, tar sig ner i en jäkla fart. Svänger, fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit. Balder. Den är grym.

Och jag vet. Jag erkänner. Jag är som en berg- och- dalbana. Jag vet det. Jag svänger. Jag svänger upp och ner. Hit och dit. Fram och tillbaka. Har ett humör som är som Balders backar. Deppad till tusen, då går det långsamt, långsamt uppför. Lycklig upp över öronen, då går det nerför, fort, och livet känns härligt.
Jag vet, jag är som en berg- och dalbana. Men jag erkänner det.

Puss*

Kommentarer
Postat av: sissel

och för det så älskar jag dig!

2009-02-02 @ 12:39:55
Postat av: Syster Zatti

Det kallas att vara känslomänniska kära syster, vi är två om att vara det.

Helt underbart enligt mig.



Kom bara ihåg att inte bli slav under känslorna.

Det är du som styr.



Har jag fått lära mig i alla fall.



Puss

2009-02-03 @ 15:53:34
URL: http://zatti.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0