Emelie

En lördag gick filmen Forrest Gump på tv.
Och ni vet väl vad som händer.
Varje gång det blir lite sorgligt.
Jag gråter. Tårarna rinner i takt med mascaran.
Varje gång.
Men varje gång slutar jag snabbt.
Återkommer till det verkliga livet.
Mascaran torkar.

Men inte denna gången, denna lördagen.
Jag kunde inte sluta.
Eftertexterna tog slut.
Nästa program började.
Och tårarna rann.
Jag vet inte varför.
Men dom rann.

Och det var så skönt.
Att låta tårarna rinna.
Utan anledning.
Och det var så skönt att ha någon som tog hand om mig.
Kramade mig.
Någon som tyckte det var okej att gråta utan anledning.
Att bli omhändertagen på grund av tårar utan anledning.

Det, mina vänner.
Det är underbart.


Puss*