Emelie

Klockan är 07.02 och spårvagnen stannar vid Järntorget. Måndag morgon. Nu lägger vi ribban för veckan. 

En man kliver på, med håret på ända, i tovor, som korvar. Vinterkängor utan strumpor. En sliten dunjacka i biege och några gamla byxor. Han sliter tag i stoppsnöret och tar ett rejält tag om Åhlénsreklamskylten. Sliter ner den. Spottar på golvet. Grymtar lite. Tittar upp spottar rakt ut. Det landar på en kvinnas jackluva. 

Två kvinnor flyttar, byter plats. 

Två välklädda män med portfölj i handen ställer sig upp. En av dem säger med vänlig röst att "såhär kan du ju inte göra på spårvagnen" den andra säger "nu får du för fan skärpa dig". Good cop, bad cop. 

Han nickar. Gnuggar sig lite i ögonen. Det ser ut som att han gråter, men det kanske mest är jag som vill att han ska göra det. Sen sitter han där. Med nedfällt huvud. Ser ut som att han ångrar sig. Jag har puls 350 och är rädd för att på spott på mig. Eller ett slag. Är för en gångs skull glad att det sitter någon på sätet bredvid mig. Jag gråter i själen och tackar min lyckliga stjärna för att jag har ett hem.